Always Bea

Här kommer den andra delen av min fanfic, en forsättning av Breaking Dawn. Första delen hittar du i kategorin "Written by Me".
 
Ge mig gärna konstruktiv kritik! :

VARNING! Har du inte läst Breaking Dawn borde du inte läsa historien här under, eftersom att slutet av The Twilight Saga kan avslöjas!

---

En halvtimme senare stod bilen på parkeringen till den lilla High School som samhället hade. Inga elever hade kommit än, klockan var ännu bara tio i åtta, och skoldagen skulle inte börja förrän vid halv nio. Edward tittade ut genom fönsterrutan. Solen strålade in genom glaset och landade på hans hud. Tusentals gnistrande stjärnor mötte mina ögon när jag såg på honom. Jag synade min egen hud, som inte hade det minsta uns av glitter.

Skolgården utanför hade en asfalterad liten plätt till parkering och några planterade barrträd. Skolhuset var inte mycket att skryta med; byggnaden var långt ifrån modern med sitt gula tegel och plåttaket. Allt verkade hemskt nedgånget. Hur skulle jag kunna trivas här? I ett sunkigt gammalt hus, tillsammans med människor som inte kände mig, eller ens var min sort? Hur hade Edward och resten av familjen klarat av att gå i skolan överhuvudtaget? Det övergick mitt förstånd.

"Nessie..." Edward såg på mig. Naturligtvis hade han uppfattat mina tankliga funderingar. "Vi vill, jag, Bella och Jake, vi vill att du ska få ett så brett perspektiv som möjligt. Vi vill att du ska få fler synvinklar. Om du bara ska bo tillsammans med oss tre kommer du aldrig att klara av att smälta in bland vanligt folk."

Varför åkte vi ifrån Forks då? Där fanns det åtminstone lite fler personer än här ute i skogen.

Edward tittade stelt på mig, vände bort huvudet och stirrade ut genom fönstret. Sedan sa han inget mer. Han vägrade att diskutera om varför vi inte bodde kvar i Forks längre. Kanske han saknade Carlise, Esme och de andra, antagligen saknade han dem mer än vad jag kunde förstå.

Jag lutade huvudet mot nackstödet och stirrade upp i bilens tak, som i denna stund var långt ifrån helt. Stora fuktfläckar hade spridit sig från hörnen, och tyget som var påklistrat höll på att lossna. Jag var egentligen glad att Edward svalt sin stolthet och köpt en gammal utgången Toyota. Utsidan såg nämligen inte bättre ut än taket; på flera ställen hade den förut så röda lacken lossnat, istället hade rosten tagit över. Dock smälte bilen in bland alla andras bilar, med hjälp av den kunde vi hålla en lite lägre profil.

En stund senare, då jag hittat varenda spricka i taket, anlände skolbussen, som var långt ifrån fullsatt. Sexton tonåringar klev ut, varenda en gav vår ensamma bil en nyfiken blick. Bussen hann köra iväg innan den första "elev-ägda" bilen kom. Det var en Ford som sett sina bättre dar. Föraren var en tjej, hon såg inte ut att vara äldre än sexton, kanske hade hon precis fått sitt körkort. Hon hade långt mörkt hår som hängde ner över axlarna och hyn var ljusbrun. Hon tittade åt vårat håll en sekund, medan hon gick över parkeringen. Edward höjde ögonbrynen åt mig när även hon stigit in i byggnaden.

"Är det inte dags nu att gå ut?" sade han. Plötsligt lät han något stressad. Orden kom lite för fort över läpparna. "Klockan är kvart över åtta, så du behöver inte oroa dig för att komma för tidigt."

"Jag är väl bara nervös, antar jag." Jag ville inte lämna bilen.

"Gå nu. Det går bra. Det har du mitt ord på."

Nu pratade han mycket lugnare, han måste ha hört mina tankar (som om det skulle vara en ovanlighet) och slappnat av lite.

Han såg mig in ögonen.

"Seså, det blir bara värre av att vänta."

Jag suckade. Jag ville verkligen inte!

Edward släppte inte mig med blicken. Beslutsamheten lyste i hans ögon. Jag var tvungen. Han skulle inte låta mig sitta kvar. Jag drog en djup suck igen och lade handen på dörrhandtaget. Jag var tvungen att samla mig en halv sekund innan jag hade mod nog att öppna dörren.

"Hej då. Vi syns sen!" sade han bara.

Så fort jag stigit ut ur bilen bullrade motorn igång. Jag stängde dörren och vinkade förstrött åt honom, sedan backade han ut bilen. Jag vände mig mot skolan och började gå mot ingången. Toyotans ljud försvagades, medan min säkra värld försvann.

Skolan var fräschare inuti. Väggarna var nymålade, och ett flertal tavlor var uppsatta. Dock hade jag ingen aning om vart jag skulle. Korridoren jag gick i hade åtta dörrar på vardera sida, och alla var likadana. Ingen lapp om vilken sal det var, ingenting. Jag började bli lite smått orolig. Dessutom kunde jag inte se några elever. Visst, jag kunde höra dem prata inuti salarna, men det var bara som ett surr i huvudet på mig. Jag snurrade runt, försökte hitta någon att fråga. Steg närmade mig bakifrån. Jag blickade bakåt, en kvinna i 40-årsåldern närmade sig. Hon hade jeans och en tjock stickad tröja på sig. Det mörka håret var uppsatt i knut, några lösa slingor ramade in hennes ansikte.

"Ursäkta!" sade jag högt. Kvinnan stannade upp.

"Ja?"

"Jo, jag är ny här, och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen." sade jag så artigt jag kunde. "Vet du var sal A12 ligger?"

Kvinnan nickade och log.

"Visst visst, följ efter mig bara!" sade hon hurtigt. "Det ligger i korridoren längst bort."

Kvinnan vände sig om och gick med bestämda steg tillbaka till det håll hon kommit ifrån. Jag joggade ikapp henne.

"Vad heter en ung flicka som du då?" frågade hon.

"Jag..."

Just det! Jäklar. Jag skulle ha ett alibi, ett nytt namn, Renesmee var för ovanligt och för uppseendeväckande. Konstigt nog hade jag inget minne av vad det nya namnet skulle kunna vara. Var det Gabbi, Victoria, Sarah?

Min hjärna arbetade på högvarv. Vad var det nu igen?

Just det!

Angela Jonson. Förmodligen hade Bella haft sin gamla vän Angela Webber i tankarna när hon skulle komma på ett namn.

"Jag heter Angela. Jag och min familj har precis flyttat hit, innan bodde vi i Washington D.C."

Korridoren som vi gått i svängde, och vi kom till en ytterligare korridor. Denna var inte lika lång, och dörrarna var turligt nog skyltade.

"Lite längre ner, femte dörren till höger, är sal A12." kvinnan log. "Washington, sa du? Varför bestämde ni er för att flytta hit?"

Historien som vi hittat på, och repeterat så många gånger, lät faktiskt riktigt trovärdig nu, när den blev satt på prov.

"Pappa är forskare, han studerar olika arter i kalla klimat." sa jag. "Så han tyckte att det skulle vara bra att bo närmare sitt jobb."

Jag log mot henne. Hon räckte fram sin hand emot mig, jag tog den.

"Välkommen hit, Angelica, jag tror nog att du kommer trivas här. Själv heter jag Katherine, men kalla mig Kate, det gör alla."

Sedan var hon på väg bort ifrån mig. Inte förrän då, när hennes hand släppt taget om min, upptäckte jag att vantarna jag skulle ha haft mig, fortfarande låg i fickan. Snabbt drog jag på mig dem, öppnade dörren till klassrummet och steg in.


Slut på del 2.