Always Bea

Här kommer den andra delen av min fanfic, en forsättning av Breaking Dawn. Första delen hittar du i kategorin "Written by Me".
 
Ge mig gärna konstruktiv kritik! :

VARNING! Har du inte läst Breaking Dawn borde du inte läsa historien här under, eftersom att slutet av The Twilight Saga kan avslöjas!

Skolgården utanför hade en asfalterad liten plätt till parkering och några planterade barrträd. Skolhuset var inte mycket att skryta med; byggnaden var långt ifrån modern med sitt gula tegel och plåttaket. Allt verkade hemskt nedgånget. Hur skulle jag kunna trivas här? I ett sunkigt gammalt hus, tillsammans med människor som inte kände mig, eller ens var min sort? Hur hade Edward och resten av familjen klarat av att gå i skolan överhuvudtaget? Det övergick mitt förstånd.

"Nessie..." Edward såg på mig. Naturligtvis hade han uppfattat mina tankliga funderingar. "Vi vill, jag, Bella och Jake, vi vill att du ska få ett så brett perspektiv som möjligt. Vi vill att du ska få fler synvinklar. Om du bara ska bo tillsammans med oss tre kommer du aldrig att klara av att smälta in bland vanligt folk."

Varför åkte vi ifrån Forks då? Där fanns det åtminstone lite fler personer än här ute i skogen.

Edward tittade stelt på mig, vände bort huvudet och stirrade ut genom fönstret. Sedan sa han inget mer. Han vägrade att diskutera om varför vi inte bodde kvar i Forks längre. Kanske han saknade Carlise, Esme och de andra, antagligen saknade han dem mer än vad jag kunde förstå.

Jag lutade huvudet mot nackstödet och stirrade upp i bilens tak, som i denna stund var långt ifrån helt. Stora fuktfläckar hade spridit sig från hörnen, och tyget som var påklistrat höll på att lossna. Jag var egentligen glad att Edward svalt sin stolthet och köpt en gammal utgången Toyota. Utsidan såg nämligen inte bättre ut än taket; på flera ställen hade den förut så röda lacken lossnat, istället hade rosten tagit över. Dock smälte bilen in bland alla andras bilar, med hjälp av den kunde vi hålla en lite lägre profil.

En stund senare, då jag hittat varenda spricka i taket, anlände skolbussen, som var långt ifrån fullsatt. Sexton tonåringar klev ut, varenda en gav vår ensamma bil en nyfiken blick. Bussen hann köra iväg innan den första "elev-ägda" bilen kom. Det var en Ford som sett sina bättre dar. Föraren var en tjej, hon såg inte ut att vara äldre än sexton, kanske hade hon precis fått sitt körkort. Hon hade långt mörkt hår som hängde ner över axlarna och hyn var ljusbrun. Hon tittade åt vårat håll en sekund, medan hon gick över parkeringen. Edward höjde ögonbrynen åt mig när även hon stigit in i byggnaden.

"Är det inte dags nu att gå ut?" sade han. Plötsligt lät han något stressad. Orden kom lite för fort över läpparna. "Klockan är kvart över åtta, så du behöver inte oroa dig för att komma för tidigt."

"Jag är väl bara nervös, antar jag." Jag ville inte lämna bilen.

"Gå nu. Det går bra. Det har du mitt ord på."

Nu pratade han mycket lugnare, han måste ha hört mina tankar (som om det skulle vara en ovanlighet) och slappnat av lite.

Han såg mig in ögonen.

"Seså, det blir bara värre av att vänta."

Jag suckade. Jag ville verkligen inte!

Edward släppte inte mig med blicken. Beslutsamheten lyste i hans ögon. Jag var tvungen. Han skulle inte låta mig sitta kvar. Jag drog en djup suck igen och lade handen på dörrhandtaget. Jag var tvungen att samla mig en halv sekund innan jag hade mod nog att öppna dörren.

"Hej då. Vi syns sen!" sade han bara.

Så fort jag stigit ut ur bilen bullrade motorn igång. Jag stängde dörren och vinkade förstrött åt honom, sedan backade han ut bilen. Jag vände mig mot skolan och började gå mot ingången. Toyotans ljud försvagades, medan min säkra värld försvann.

Skolan var fräschare inuti. Väggarna var nymålade, och ett flertal tavlor var uppsatta. Dock hade jag ingen aning om vart jag skulle. Korridoren jag gick i hade åtta dörrar på vardera sida, och alla var likadana. Ingen lapp om vilken sal det var, ingenting. Jag började bli lite smått orolig. Dessutom kunde jag inte se några elever. Visst, jag kunde höra dem prata inuti salarna, men det var bara som ett surr i huvudet på mig. Jag snurrade runt, försökte hitta någon att fråga. Steg närmade mig bakifrån. Jag blickade bakåt, en kvinna i 40-årsåldern närmade sig. Hon hade jeans och en tjock stickad tröja på sig. Det mörka håret var uppsatt i knut, några lösa slingor ramade in hennes ansikte.

"Ursäkta!" sade jag högt. Kvinnan stannade upp.

"Ja?"

"Jo, jag är ny här, och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen." sade jag så artigt jag kunde. "Vet du var sal A12 ligger?"

Kvinnan nickade och log.

"Visst visst, följ efter mig bara!" sade hon hurtigt. "Det ligger i korridoren längst bort."

Kvinnan vände sig om och gick med bestämda steg tillbaka till det håll hon kommit ifrån. Jag joggade ikapp henne.

"Vad heter en ung flicka som du då?" frågade hon.

"Jag..."

Just det! Jäklar. Jag skulle ha ett alibi, ett nytt namn, Renesmee var för ovanligt och för uppseendeväckande. Konstigt nog hade jag inget minne av vad det nya namnet skulle kunna vara. Var det Gabbi, Victoria, Sarah?

Min hjärna arbetade på högvarv. Vad var det nu igen?

Just det!

Angela Jonson. Förmodligen hade Bella haft sin gamla vän Angela Webber i tankarna när hon skulle komma på ett namn.

"Jag heter Angela. Jag och min familj har precis flyttat hit, innan bodde vi i Washington D.C."

Korridoren som vi gått i svängde, och vi kom till en ytterligare korridor. Denna var inte lika lång, och dörrarna var turligt nog skyltade.

"Lite längre ner, femte dörren till höger, är sal A12." kvinnan log. "Washington, sa du? Varför bestämde ni er för att flytta hit?"

Historien som vi hittat på, och repeterat så många gånger, lät faktiskt riktigt trovärdig nu, när den blev satt på prov.

"Pappa är forskare, han studerar olika arter i kalla klimat." sa jag. "Så han tyckte att det skulle vara bra att bo närmare sitt jobb."

Jag log mot henne. Hon räckte fram sin hand emot mig, jag tog den.

"Välkommen hit, Angelica, jag tror nog att du kommer trivas här. Själv heter jag Katherine, men kalla mig Kate, det gör alla."

Sedan var hon på väg bort ifrån mig. Inte förrän då, när hennes hand släppt taget om min, upptäckte jag att vantarna jag skulle ha haft mig, fortfarande låg i fickan. Snabbt drog jag på mig dem, öppnade dörren till klassrummet och steg in.


Slut på del 2.

Hejsan alla Twilightfans !

Under de regniga dagarna det här lovet har jag ägnat mig åt att skriva en fortsättning till Breaking Dawn, den sista boken i Twilight-serien. Tänkte lägga ut den här för att se vad ni tycker om den :) Den är dock långtfrån klar ;)

Ge gärna lite konstruktiv kritik! :)
 
VARNING! VARNING!
Har du INTE läst alla böcker i The TwilightSaga borde du INTE läsa den här novellen. Ni kan få slutet avslöjat.

Om ni inte bryr er alls om Twilight eller så, läs gärna iaf, och skriv gärna vad som skulle kunna bli bättre :)

Här kommer första "kapitlet".  :)

Jag kollade ut genom fönstret. Våren hade precis börjat, en ensam fågel satt i en björkbuske och sjöng. Smältvattnet rann i små bäckar ner för berget, och porlet steg upp i mitt rum.

Det var redan i slutet av maj, men ändå hade snön precis smält bort. "Hemma" hade snön säkert inte ens legat kvar en dag, förmodligen hade den regnat bort, precis som alla andra tidigare år. Steg kom farandes upp för trappen. Så snabba och lätta att ingen vanlig människa skulle kunna höra dem. På en millisekund öppnades dörren. Jag blev inte särskilt förvånad, redan när hon lämnat köket och begett sig upp för trappen visste jag att hon skulle prata med mig. Hennes blick genomborrade mig bakifrån.

"Renesmee", sade hon, högt och tydligt. Alldeles för tydligt, hon visste att jag kunde höra den allra minsta viskning. På nedervåningen hörde jag de andra prata lika tydligt som om de skulle kunna stå i mitt rum. Jag vände långsamt på huvudet, vred kroppen emot henne. Som alltid bländade hennes skönhet mig. Hon var så perfekt i alla drag, alltifrån håret till ögonen, jag antar att till och med tårna skulle vara perfekta. Hon tog ett stort steg över golvet, ställde sig i fönsteröppningen, bara en meter ifrån mig, Solstrålarna som sken in fick hennes hud att glittra i regnbågens alla färger. Ögonen var varmt gyllengula, men de hade mörknat något. Varken hon eller jag hade jagat på flera dagar, jag kände redan hur törsten började riva i strupen. Hon doftade... alldeles underbart. Som en mamma ska göra. Det var som doften från tusentals rosor, karamell, regn, vildhallon, skog... Framförallt var det doften av en trygg famn.

"Hur känns det inför imorgon?" frågade hon mig, och log.

Rent instinktivt sträckte jag mig efter hennes hand, för att visa hur jag kände, men jag hejdade mig i sista stund. Jag var tvungen att bli bättre på att berätta mina känslor.

"Jag, jag..." började jag. Hur skulle jag kunna förklara? Jag skulle få börja skolan. För första gången. Sex år hade gått sen min födelse, fast inte förrän nu hade jag kunnat börja tänka på skola ens. Innan hade jag åldrats så fort, den ena dagen hade jag sett ut som en femåring, en vecka senare var jag tio. Det sista året hade mitt åldrande saktats ner dramatiskt, och snart skulle det stanna helt, förhoppningsvis.

"Vad?" sade hon. Hon gick fram till mig, mycket lugnt för att vara henne, och satte sig på knä vid min sida.

"Gumman... Inte ska du vara orolig. Du kommer att klara dig, tro mig!"

Jag log mot henne, men det störde mig att hon envist höll sina händer till sig själv. Jag hade velat att hon skulle hålla min hand, krama mig, vad som helst... Men nej, hon ville verkligen att jag skulle lära mig den hårda vägen. På tre år hade hon inte rört vid mig, förutom vid enstaka tillfällen. Hon ville att jag skulle kunna ha ett normalt liv, och då gick det inte för sig att jag skulle ta på folk, istället för att prata normalt. Hade jag gjort det... Då hade alla vetat att vi inte var som dem, att vi var annorlunda. Fast, det visste nog de flesta om redan, de som hade träffat oss. Så vackra som vi var hade man kunnat tro att hela familjen var modeller eller skådespelare. Jag tror nog att många undrade varför vi hade valt bort Hollywood mot en liten håla i norra Alaska. För att vara helt ärlig undrade jag det också. Jag och alla andra hade stormtrivts i Forks, och ingen av invånarna i Forks hade anat oråd när Bella och Edward försvunnit. Vi hade spenderat tre år i det lilla huset som Esme byggt, men, helt plötsligt hade Edward och Bella åkt iväg, och när de kommit tillbaka en vecka senare hade båda varit allvarliga. Utan att säga ett ord packade de både sina och mina väskor, tog farväl av den resterande familjen, satte mig och dem i bilen, sedan hade de kört, ända hit. De hade köpt ett litet hus av timmer, här i norra Alaska. De sade aldrig något om varför vi hade lämnat så hastigt, och jag hade inte frågat heller.

Jake hade följt efter oss hela vägen, och det var tur. Han är mitt ljus, min ledstjärna. Dessutom har han aldrig problem med att röra mig, han bryr sig inte så mycket om den uppfostrande biten tydligen.

"Renesmee!" sade hon igen. "Du svarar inte. Kom ihåg, du måste..."

Jag avbröt henne.

"Jag måste lära mig att kommunicera på ett mänskligt sätt, annars kommer alla att misstänka oss." Trots att de redan gör det.

"Så. Berätta nu, hur känner du inför imorgon?"

Två punkter av lysande bärnsten mötte mina egna ögon.

"Jag vet inte vad jag känner. Det, jag vet inte... Är så sent på terminen. Den är snart slut. Det är ingen mening med att börja nu. Tänk om jag inte kan något! Jag kanske är sämre än alla andra!" Orden forsade ur mig, samtidigt som tårarna började rinna. Snälla mamma, ge mig en kram nu, jag behöver den. Självklart såg hon min förtvivlan, och jag märkte hur ställd hon blev. Hon lutade sig emot mig och kramade om mig. Jag kramade hårt tillbaka. Att hålla inne tankarna var svårt, väldigt svårt, och jag kunde inte hålla inne allt heller. Det var som att helt själv hålla tillbaka allt vatten som forsade nerför en flod. Trots det slutade inte hon att krama om mig.

"Min lilla, fina, Renesmee, du har absolut ingenting i världen att vara orolig för. Du är otroligt vacker, du är smartare och mer snabbtänkt än de flesta, du är helt fantastisk, min ängel.." viskade hon i mitt öra.

Hennes röst var underbart lugnande. Sakta slutade jag snyfta, drog en suck och tvingade henne ifrån mig, så att jag skulle kunna prata ordentligt.

"Jag tror inte att de kommer acceptera mig, jag är för annorlunda." Jag blickade neråt, synade mina perfekta händer. "Tänk om jag nuddar någon, och råkar visa personen mina allra innersta tankar."

Bella lade huvudet på sned och såg in i mina ögon.

"Vännen, det är iskallt ute, därför kan du ha handskar på dig, utan att någon undrar. Du kan säga att du har dålig blodcirkulation i fingrarna eller något". Hon log mot mig. "Ingen kommer att bry sig."

Jag skrattade till.

"Jag har en annan fråga, varför ska jag börja så sent på terminen?"

Hon tänkte efter en halv sekund, sedan log hon igen.

"Vi tänkte att om du började sent på terminen kunde du pröva att gå där ett litet tag, och funkar det inte behöver du inte komma tillbaka efter sommarlovet. Det är mycket mer diskret än att börja i början av terminen, för att sedan sluta någon månad efter. Det får folk att undra."

Jag nickade. Det var sant, om jag absolut avskydde miljön i skolan behövde jag inte komma tillbaka sen, efter sommaren.

"Så," sa Bella. "Det kommer att gå bra imorgon. Inget att oroa sig för."

Jag skrattade till, och log mot henne.

"Nej du har väl rätt, du är ju trots allt min mamma." Jag gav henne en snabb kram och visade henne några minnen från en föregående jakt, mest för att reta henne lite. Snabbt reste jag mig upp, tog mig förbi henne, öppnade fönstret och kastade mig rakt ut mot marken och friheten.

Någon ruskade om mig.

"Neej, snälla, jag vill sova mer!" gnällde jag ner i täcket.

"Nessie-bessie, du kan inte sova mer nu! Du ska UPP!"

Varma fingrar fattade tag runt min midja. Helt oförberett lyftes jag upp ur sängen. Personen som höll i mig snurrade runt mig ovanför dennes huvud, ackompanjerat av ett rungande skratt.

"JAAAKEE!" fnittrade jag. "Släpp NER mig!"

Han lyssnade inte på en gång, utan snurrade ett eller två varv till, innan han till slut satte ner mig på golvet. Han log ett stort leende och gav mig en kram.

"God morgon, Nessie," sa han.

"God morgon," svarade jag.

Han släppte taget om mig, tog ett steg bakåt och synade mig uppifrån och ner.

"Jag vet inte vad du tycker, men att gå till skolan i pyjamas är nog lite dumt". Jag måttade ett löst slag mot honom. Skrattandes hoppade han undan.

"Jake, jag ska ju klä på mig, din dumsnut. Jag tänker då inte klä på mig medan du är i rummet, så alltså får du gå".

Han skrattade till ännu en gång och vände om.

När dörren gått igen tog jag snabbt av mig nattlinnet och drog sedan på mig ett par jeans och en tröja. På nattduksbordet låg ett par tunna vantar som Bella köpt åt mig föregående dag. Jag snappade åt mig dem och lade dem i fickan.

När jag kom ner för trappen några sekunder senare var alla redan samlade i köket. Bella stod upp, hållandes en bok, Edward satt ner på en av köksstolarna. Jake satt också ner, ätandes äggröra och bacon. Jag kunde höra ljudet av hans tänder mala köttet.

"Hej," mumlade han mellan tuggorna. "Det gick fort."

Jag log ett snett leende, något som jag fått av Edward antar jag. Oset från baconet luktade ganska gott, faktiskt, men jag var inte hungrig längre. Inte efter igår. Bella hade förstått min lilla vink om jakten och följt efter mig. Både hennes och min törst var stillad.

"Ska du inte äta något..?" frågade Jake lite stött. "Jag gjorde lite extra åt dig."

Jag log ursäktande.

"Tack Jake, men nej tack, jag är inte särskilt hungrig."

Jake ryckte på axlarna och lade över "mitt" bacon på sin tallrik, sedan fortsatte han äta.

"God morgon Renesmee", sa Bella. "Har du sovit bra? Är du utvilad inför idag? Du är väl inte fortfarande nervös?"

Jag nickade först, sen skakade jag på huvudet, samtidigt sände iväg en tanke till Edward.

Usch. Jag är så nervös att jag kunnat springa ända till Sydpolen bara för att slippa det här.

Han log mot mig och skrattade. Bella gav honom en något förnärmad blick, hon tyckte inte om att Edward och jag pratade med varandra sinsemellan. Hon ville veta allt på en gång, utan några hemligheter. Jag uppskattade att hon inte frågade honom, hade hon gjort det hade han antagligen aldrig kunnat stå emot. Edward skakade långsamt på huvudet. Jag log mot honom, han hade uppfattat min tanke. Bella kunde faktiskt känna sig lyckligt lottad som slapp vara rädd om sina tankar.

"Ska jag köra dig nu då, Nessie?" frågade Edward. "Eller åker du hellre med Jake?"

Han uttalade Jakes namn med en antydan till bitterhet. Bella såg inte särskilt glad ut hon heller. Jag kunde inte förstå varför, Jake var ju min bästa vän. Inte kunde dem väl ha något emot att han körde mig till skolan?

"Nessie, jag kan köra dig till skolan. Det är okej. Jag gör det gärna." Edward log ett leende som skulle få vem som helst att gå med på vad som helst.

Jag gav Jake en snabb blick, som ryckte på axlarna igen. Edward log fortfarande.

"Då kör vi!"